Idag smiter jag från både det ena och andra, jag vill vara fri idag och tänker inte öppna upp bloggen alls. Bara skriva lite tankar och sen göra något IRL som man säger här inne.
Jag har klurat mycket på det här med ätandet, fram och tillbaka, börjar och slutar dieter för att nu sitta med proteinreducerat kostprogram i handen igen. Det var nog kontakten med M som fick mig att fundera över vegetariskt ätande. Jag gillar ju sån mat så varför inte öka upp det gröna/kolhydraterna och så bara lägga till måttligt av protein.
Det är så jobbigt att ta tag i sig själv hela tiden vare sig det gäller ätandet eller motionen. Undrar varför jag är så orkeslös, hela livet har kroppen varit konstig. Jag har nog hela livet tvingat kroppen att producera mer än den orkar, men hur ska det annars gå till när man vill mycket och har fått en kropp som inte är så stark? Jag har insett att kroppen har varit slutkörd i väldigt många år och nu är den helt skruvad i mångt och mycket. Ibland undrar jag om det inte är den där sjukaste sorten av trötthet jag egentligen lider av eftersom jag blir så utpumpad snabbt. Jag har fortfarande så svårt med att inte orka, tänker på den dag jag får en njure och ska bli frisk igen. Så släpar jag i alla fall på fibromyalgin och rester från en utbränd kropp, den dagen ska det bli intressant att se hur kroppen mår. Viljan har det ju aldrig varit något fel på, envisheten är starkare än de flestas, men kroppen, förbaskade kropp.
Svårt att ta till sig att vi alla njursjuka mår så olika, någon verkar må prima och andra mår skunk. Själv är jag mest trött, urholkad och luften går ur mig allt för snabbt. Vad är det som gör att det är så olika? Minns när min ena sjuksyster sa att ”så här dåligt ska du inte må nu”. Deppig var jag och trött efter en infektion i kroppen, men så risig som jag var fanns det tydligen ingen anledning att vara. Man jämförs hela tiden utan pardon, jag får inte vara jag med mina sjukdomar utan jag jämförs med de som ligger på dialysen och då verkar man vara halvdöd enligt personalen och då först verkar det som om de anser att man är sjuk.
Här hemma går jag runt med min kropp och sköter om njursvikten så gott jag kan hela dygnet runt. Möter vården var tredje månad för att höra att jag är i princip frisk. Frisk måste man vara för att få en njure sa förra njurläkaren…den här rätten till sin egen kropp eller sin egen sjukdom den saknar jag. Jag saknar att få känna mig sjuk när kroppen signalerar att den är sjuk. Jag har fullt sjå med att ”vara frisk” inför andra och hålla en viss attityd för att vara jag. Men någonstans i mig vill jag rätt ofta nu för tiden bara vara liten och få vara så ynklig som jag känner mig. I vården får jag inte vara så, för jag har ju så långt kvar till dialys (hela 3% funktion) när jag enligt dem kanske kan anses lite sjuk. Usch, jag känner att jag degar ner mig i dessa tankar, men de gror i mig om just de här känslorna.
Enligt gammalt vant mönster så klippte jag av all hjälp från kliniken när jag kände att de inte höll måttet. Själv är bäste dräng så långt det bara går, jag inser att jag borde ha mer stöd på både det ena och andra viset, men det blev så efter att läkaren var så sårande. Någonstans inser jag att även sjuksyrran måste ha varit inblandad för hon visste ju om att läkaren hade tagit bort mina resor. Kuratorn som jag var hos och störtade ut från har inte hör av sig efter sista besöket och med det känner jag att hela skiten kan vara. Tids nog kan jag inte välja utan får anpassa mig till smeten. Undrar varför alltid den där känslan av att andras hjälp inte är att lita på alltid dyker upp? Andra är inte att lita på… tills jag inte har något val.
