Just nu känns det hopplöst, kroppen har lagt av och värker mest hela tiden. Den nya värken sitter i höfter och knä, framförallt vänster knä som är jobbigare än jobbig. Läste om värken ihop med allt för lite blodplättar och det hänger visst ihop, så jag vet ju varför det gör ont. Vore ju ännu bätter om jag visste säkert varför plättarna inte ökar som de ska.. måste det ta så lång tid?

Känner i örat att jag håller på att få en otit där igen, frustration, trötthet och uppgivenhet. Orkar inte med ännu en infektion.. borde packa nu, resten av allt vi ska ha med i husbilen ikväll. Men jag är så trött och har så mycket annat jag också måste ordna. Det där vanliga som jag nästan inte orkar normalt… ut med hunden, bädda sängen, disken och småplocket. Det här med husbilen är så skönt när man väl kommer iväg, men jag blir helt slut av planerandet och packandet varje helg. Tar en helg att vila upp sig och sen börjar allt om när man kommer hem, då ska det packas åt andra håll, upp och tvättas och fixas.

Jag har blivit så känslig… överkänslig på sista tiden, jag ser det som att jag verkligen inte mår bra. Har tagit upp min gamla kontakt på netdoktorn och alla blev så glada över att jag dök upp tills jag tänkte lite om invandringen och då blev det fart på alla som tror att tankar om invandring alltid måste slås ner som om man har tänkt och presenterat något slags uppror mot invandring när man bara funderar över hur det ska bli?

Sånt orkar jag inte med, jag vill inte diskutera sånt, jag vill inte diskutera överhuvudtaget och bli tillsagt vad som är rätt eller fel. Jag orkar inte med sånt just nu, så jag ska nog ta mig en bloggpaus tills jag blir lite mer normal igen.

Idag har jag varit trött och sovit ett par timmar på eftermiddagen, väderomslaget slog till i min kropp och då tog energin slut. Igår fick jag adressen till det där stället där man för var tredje blogg titt får en visning av sin egen. Jag fastnade och satt ju mest hela dagen och kvällen igår, alltid kul att se om man kan hitta någon ny blogg av intresse. Skrev ett nytt inlägg i min vanliga blogg och till min stora förvåning har inte en käft från wp varit in där idag så jag undrar om det inte är fel någonstans. Så tyst har det aldrig varit inne hos mig. Lite rädd blir jag att det är något fel sedan jag gick med på det där nya stället.

Så skönt att det regnar ute så allergin lägger sig men fasen att jag ska bli så trött av väderomslag jämt. Något har hänt i kroppen på sista tiden, på något vis tror jag inte att det är sämre men jag är full av blåmärken så något har hänt. Idag fick jag en remiss till Klinisk fysiologi där de ska kolla hjärfunktionen med tillförsel av ett preparat som stimulerar hjärtat och tillfälligt höjer puls och blodtryck. Jag visste inte att jag skulle få en sån remiss… och tycker det låter lite äckligt, säkert är det obehagligt när man får hjärtklappning, de ska väl försöka se var störningen kommer ifrån.

Ikväll kommer sonen på middag, vi ska hjälpa honom med hans räkningar. Det är inte lätt när man har så hög hyra och inte tjänar så mycket. Blir ju aldrig något över utan lätt att man hamnar på efterkälken med någon räkning. Han ska börja jobba extra i en affär för att få lite mer i plånboken, jag tror att det ordnar sig för honom. Vi får sätta oss och planera lite tillsammans med honom så blir det snålt och tufft ett tag framöver för honom. Men vem har inte haft det så? Tänker på när ungarna var små det fick väl gå på något jäkla vis hur det än såg ut i plånboken.

Jag har klurat mycket på det här med ätandet, fram och tillbaka, börjar och slutar dieter för att nu sitta med proteinreducerat kostprogram i handen igen. Det var nog kontakten med M som fick mig att fundera över vegetariskt ätande. Jag gillar ju sån mat så varför inte öka upp det gröna/kolhydraterna och så bara lägga till måttligt av protein.

Det är så jobbigt att ta tag i sig själv hela tiden vare sig det gäller ätandet eller motionen. Undrar varför jag är så orkeslös, hela livet har kroppen varit konstig. Jag har nog hela livet tvingat kroppen att producera mer än den orkar, men hur ska det annars gå till när man vill mycket och har fått en kropp som inte är så stark? Jag har insett att kroppen har varit slutkörd i väldigt många år och nu är den helt skruvad i mångt och mycket. Ibland undrar jag om det inte är den där sjukaste sorten av trötthet jag egentligen lider av eftersom jag blir så utpumpad snabbt. Jag har fortfarande så svårt med att inte orka, tänker på den dag jag får en njure och ska bli frisk igen. Så släpar jag i alla fall på fibromyalgin och rester från en utbränd kropp, den dagen ska det bli intressant att se hur kroppen mår. Viljan har det ju aldrig varit något fel på, envisheten är starkare än de flestas, men kroppen, förbaskade kropp.

Svårt att ta till sig att vi alla njursjuka mår så olika, någon verkar må prima och andra mår skunk. Själv är jag mest trött, urholkad och luften går ur mig allt för snabbt. Vad är det som gör att det är så olika? Minns när min ena sjuksyster sa att ”så här dåligt ska du inte må nu”. Deppig var jag och trött efter en infektion i kroppen, men så risig som jag var fanns det tydligen ingen anledning att vara. Man jämförs hela tiden utan pardon, jag får inte vara jag med mina sjukdomar utan jag jämförs med de som ligger på dialysen och då verkar man vara halvdöd enligt personalen och då först verkar det som om de anser att man är sjuk.

Här hemma går jag runt med min kropp och sköter om njursvikten så gott jag kan hela dygnet runt. Möter vården var tredje månad för att höra att jag är i princip frisk. Frisk måste man vara för att få en njure sa förra njurläkaren…den här rätten till sin egen kropp eller sin egen sjukdom den saknar jag. Jag saknar att få känna mig sjuk när kroppen signalerar att den är sjuk. Jag har fullt sjå med att ”vara frisk” inför andra och hålla en viss attityd för att vara jag. Men någonstans i mig vill jag rätt ofta nu för tiden bara vara liten och få vara så ynklig som jag känner mig. I vården får jag inte vara så, för jag har ju så långt kvar till dialys (hela 3% funktion) när jag enligt dem kanske kan anses lite sjuk. Usch, jag känner att jag degar ner mig i dessa tankar, men de gror i mig om just de här känslorna.

Enligt gammalt vant mönster så klippte jag av all hjälp från kliniken när jag kände att de inte höll måttet. Själv är bäste dräng så långt det bara går, jag inser att jag borde ha mer stöd på både det ena och andra viset, men det blev så efter att läkaren var så sårande. Någonstans inser jag att även sjuksyrran måste ha varit inblandad för hon visste ju om att läkaren hade tagit bort mina resor. Kuratorn som jag var hos och störtade ut från har inte hör av sig efter sista besöket och med det känner jag att hela skiten kan vara. Tids nog kan jag inte välja utan får anpassa mig till smeten. Undrar varför alltid den där känslan av att andras hjälp inte är att lita på alltid dyker upp? Andra är inte att lita på… tills jag inte har något val.